Ett pilgrimsminne som stannat kvar

Under alla mina år som pilgrim har jag samlat på mig otaliga minnen.
Möten med människor, oväntade händelser, stunder av stillhet och upplevelser som på olika sätt har förändrat mig.
En del har bleknat med tiden medan andra finns kvar lika tydligt som om de inträffade igår.
Ett sådant minne är från klostret i Herbón i Galicien, under min vandring längs den portugisiska pilgrimsleden till Santiago de Compostela 2013.
En händelse som jag fortfarande inte kan förklara, men som på något märkligt vis har stannat kvar inom mig.

Jag vandrade tillsammans med min amerikanske vän Jaffer när vi blev rekommenderade att ta en alternativ väg genom landsbygden.
Sådana avstickare är inte ovanliga längs pilgrimslederna och leder ofta genom historiskt intressanta platser och små byar som annars lätt passerar obemärkta förbi.

Vi följde en grön pil in i skogen, där stigen snart blev allt smalare och markeringarna allt svårare att upptäcka bakom grenar och högt gräs.
Efter en stund började vi undra om vi verkligen var på rätt väg, men så dök en hög mur upp och vi anade att den omslöt något alldeles särskilt.
En halvtimme senare gick vi genom porten till klostret i Herbón.

Klostret var en imponerande anläggning med en vacker kyrka och ett pilgrimshärbärge där vi välkomnades av Maria, en vänlig kvinna som blev särskilt glad över att jag talade spanska då jag kunde hjälpa henne att översätta för några andra.
Vi var bara nio pilgrimer som skulle övernatta där.
Efter att ha installerat oss, duschat och tvättat våra kläder frågade vi var vi kunde hitta den heliga källan som vi hade hört talas om.

Den låg i klosterträdgården, och det dröjde inte länge förrän vi hittade den.
Intill en vattenkran hängde två plåtmuggar.
Vi fyllde dem och drack av det svala, välsmakande vattnet, som sades ha hälsobringande egenskaper.
Bredvid låg en stor, grund bassäng, och jag föreslog att vi skulle sätta oss där och doppa fötterna.

”Vi kanske kan få dina onda fötter helade”, skämtade jag med Jaffer.

Vattnet såg ärligt talat inte särskilt inbjudande ut.
Löv flöt på ytan och stenarna på botten var täckta av slam och lera.
Men Jaffer ryckte på axlarna.

”Äsch, vad tusan!”

Vi tog av oss sandalerna och satte oss mitt emot varandra på bassängkanten med fötterna i vattnet.
Det var så kallt att det nästan gjorde ont till en början, men efter en stund övergick kylan i en behaglig, lindrande känsla.
Vi slappnade av och satt tysta.

När jag lyfte blicken såg jag att Jaffer hade slutit ögonen.
Han såg lika fridfull ut som jag kände mig.
Och då kom det till mig.

Utan att riktigt veta varför fick jag en stark känsla av att jag skulle be.
Inte den version av Herrens bön som vanligtvis läses i kyrkorna, utan en annan version som jag hade kommit i kontakt med och som även omfattade Moder Jord.
Jag hade länge känt en särskild samhörighet med den bönen och använde den ibland i mina egna ritualer, trots att jag inte betraktar mig som religiös i traditionell bemärkelse.
Så jag slöt ögonen och började be.

Fader vår som är i himmelen
Helgat varde ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske din vilja så som i himmelen så ock på jorden
Vårt dagliga bröd giv oss idag
Och förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro
Och inled oss inte i frestelse
Utan fräls oss ifrån ondo
Ty riket är ditt
Och makten och härligheten i evighet

Moder Jord
Helgat varde ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske din vilja i oss som i dig
Sänd oss varje dag dina änglar
Och förlåt oss våra skulder när vi gottgör våra skulder mot dig
Och inled oss inte i sjukdom
Utan fräls oss ifrån ondo
Ty jorden är din
Och kroppen och hälsan
Amen

När jag var färdig öppnade jag ögonen och såg på Jaffer.
Han satt och betraktade mig med ett stort leende.

”Vet du”, sade han, ”när du bad blev det som ett stort ljussken runt omkring dig. Det var fantastiskt att se.”

Jag log tillbaka.
En alldeles underbar känsla av frid och salighet fyllde mig, så stark att jag knappt visste vad jag skulle göra av den.
Så sänkte jag blicken mot vattnet kring mina fötter.
Och då såg jag det.

Vattnet var fullständigt klart.
Jag kunde tydligt urskilja stenarna på botten, ända in under mina tår.
I en cirkel med ungefär en meters diameter runt mina fötter syntes inte längre ett spår av slam eller smuts.
Jag stirrade häpet ner i bassängen.

”Titta, Jaffer! Titta på vattnet runt mina fötter! Det är alldeles rent och klart!”

Han tittade också och såg samma sak.
Överallt annars i bassängen var vattnet fortfarande lika grumligt som tidigare. Det var bara runt mina fötter som det hade klarnat.

Hur hade det gått till?
Jag hade ingen aning.
Men jag kunde inte låta bli att uppleva det som om det hade något samband med bönen och den djupa känsla av salighet som alldeles nyss hade fyllt mig.

Vi satt kvar en stund, alldeles stilla, och betraktade vattnet.
Efter några minuter började det åter bli grumligt.
Slammet lade sig kring mina tår och löven täckte åter vattenytan.
Stunden var över.

Vi tackade stilla för det vi hade fått uppleva, reste oss och lämnade bassängen.
Sedan vandrade vi en stund genom klosterträdgården utan att säga särskilt mycket.
Jag var djupt tagen.

Än idag vet jag inte vad som egentligen hände där i Herbón.
Kanske finns det en naturlig förklaring till att vattnet klarnade just kring mina fötter.
Kanske finns det något annat som vi ännu inte förstår.
Jag behöver faktiskt inte veta.
Men det märkliga är att upplevelsen inte slutade där.

När vi vaknade nästa morgon hade Jaffers fötter faktiskt läkt.

De fötter som hade plågat honom under vandringen och som vi lite skämtsamt hade hoppats skulle bli helade i den heliga källan var nu återställda.
Vad ska man egentligen tro om något sådant?
Jag vet bara vad vi upplevde.

Det jag fortfarande minns allra tydligast är den oerhörda stillheten, samhörigheten och saligheten som tycktes fylla både mig och platsen där jag satt.
Och så förstås glädjen över det som mötte oss morgonen därpå.

Under alla mina pilgrimsvandringar har jag gång på gång blivit påmind om att de största upplevelserna sällan går att planera.
Ibland väntar de bakom en nästan övervuxen stig, innanför murarna till ett gammalt kloster, vid en bassäng med kallt och grumligt vatten.

Och ibland behöver vi kanske bara stanna upp tillräckligt länge för att upptäcka dem.