En pilgrimsberättelse från den portugisiska Caminon
Det är något alldeles särskilt med att ge sig ut på vandring utan att veta exakt vad dagen kommer att föra med sig. Precis som i livet – man vet nämligen aldrig exakt vad som kommer att hända.
Den här morgonen hade jag och min vän Jaffer lämnat Porto och tagit oss ut till Matosinhos för att börja vår vandring längs Atlantkusten.
Solen värmde redan ordentligt och vinden från havet var välkommen. Framför oss låg långa träspänear, sandstränder och en kustlinje som tycktes fortsätta i all oändlighet.
Vi hade bestämt oss för att ta dagen som den kom. Det var faktiskt något ganska nytt för mig. Under min första Camino hade jag velat veta så mycket som möjligt i förväg. Jag hade planerat, undersökt och förberett mig på det mesta. Den här gången hade jag bestämt mig för att göra annorlunda. Jag ville släppa kontrollen och låta vägen överraska mig. Och det skulle den sannerligen göra.
Vi hade tänkt övernatta i Vila do Conde, men när vi passerade den lilla fiskebyn Vila Chã stannade plötsligt en kvinna sin bil bredvid oss. Hon vevade ned rutan.
´Är ni på väg mot Vila do Conde?´
Vi nickade.
´Då vill jag föreslå att ni i stället viker av inåt landet och går till klostret i Vairão. Där har de precis öppnat ett pilgrimshärbärge. Det sköts av en ung tysk man. Jag tycker verkligen att ni ska gå dit!´
Jag tittade på Jaffer. Varför skulle vi plötsligt ändra våra planer? Vi hade ju redan bestämt vart vi skulle gå. Men just därför blev jag nyfiken.
Kvinnan erbjöd oss skjuts, vilket vi vänligt avböjde. Vi var ju där för att vandra! I stället ritade hon en karta och förklarade hur vi skulle hitta. Så vi lämnade kustleden och började gå inåt landet.
´Det här är precis vad jag tycker om.´ sa jag till Jaffer. ´Att inte behöva följa en färdig plan utan vara öppen för det som dyker upp. Man vet ju aldrig vart det kan leda!´
Jaffer var inte riktigt lika övertygad.
´Hon kanske bara vill hjälpa sin tyske vän att få gäster till härbärget.´
Det kunde han förstås ha rätt i. Men för mig var det något lockande med hela situationen. Vad var sannolikheten för att just den här kvinnan skulle stanna oss, just där och då, för att berätta om en plats vi inte ens visste fanns? Jag ville ta reda på det.
Vi vandrade genom små byar och lantliga landskap tills vi slutligen kom fram till Vairão. Klostret var en imponerande byggnad, men porten var låst och ingen svarade när vi ringde på. Till slut hittade vi en skylt som hänvisade oss till en kvinna i närheten. Hon tog emot oss, stämplade våra pilgrimspass och låste upp klosterporten.
Där inne mötte vi Gino, en ung tysk man från Aachen. Han var bara 23 år gammal, precis lika gammal som min egen son. Kanske var det därför jag omedelbart fick en särskild ömhet för honom. Han hade ett varmt, humoristiskt leende och något pojkaktigt över sig, men bakom de vänliga ögonen tyckte jag mig ana både sorg och en ovanlig livsvisdom för att vara så ung.
Det visade sig att han året innan hade vandrat hela vägen från Aachen till Santiago de Compostela, omkring 250 mil, alldeles ensam. Jag blev både imponerad och nyfiken. Vad hade fått en så ung människa att ge sig ut på en sådan vandring? Jag anade att han bar på en historia, men ville inte tränga mig på. Alla människor bär på sina egna berättelser, och alla berättelser är inte redo att bli berättade.
Efter en välbehövlig dusch och lite vila gick Jaffer och jag till en liten restaurang som Gino hade rekommenderat. Ägaren, en äldre man med vänligt ansikte, tog emot oss och hjälpte oss att välja mat. Det blev en härlig måltid med ungnsstekt torsk med lök på en bädd av tunn skuren potatis, kryddad med skratt, skämt och samtal på en salig blandning av olika språk som talades runt bordet.
Jag satt där mitt emot min vän och tänkte på hur dagen hade utvecklat sig. Vi hade lämnat en vacker kustled för att följa en främmande kvinnas råd. Nu befann vi oss i en liten by med ett gammalt kloster, hade mött intressanta människor och njöt av en fantastisk måltid.
Hade vi haft det bättre om vi hållit oss till den ursprungliga planen? Kanske. Kanske inte. Men det kommer vi aldrig att få veta.
Och det var då jag återigen tänkte på skillnaden mellan lycka och harmoni. Lycka är så ofta beroende av att något särskilt inträffar. Något vi önskat oss, längtat efter eller hoppats på. Men lyckan är föränderlig. Den kommer och går.
Harmoni är något annat. Harmoni kan finnas där även när saker och ting inte blir som vi tänkt oss. Den kan finnas mitt i det okända, i en oväntad omväg eller i ett enkelt samtal med en främmande människa. Just den kvällen kände jag mig fullständigt harmonisk.
När vi långsamt vandrade tillbaka till klostret låg regnet i luften. Under natten vaknade jag av ett våldsamt oväder. Åskan mullrade och blixtarna lyste upp himlen. Tor var ute och körde sin vagn! Jag hälsade min gamle nordiske gud där jag låg i mörkret, lyssnade en stund på hans framfart och somnade sedan om.
Nästa morgon, medan vi gjorde oss redo att fortsätta vandringen, kom Gino fram till mig.
´Jag drömde om dig i natt´ sa han. ´Vi var ute och reste tillsammans och du vände dig mot mig och sa något viktigt. Men jag kan inte komma ihåg vad det var.´
Han såg nästan besviken ut och själv blev jag ordentligt förvånad, för jag hade också drömt om honom! Även jag mindes att vi hade talat med varandra men orden jag sagt var borta ur mitt minne.
´Oroa dig inte´ svarade jag eftertänksamt. ´Det kommer tillbaka till dig när du behöver det.´
Vi tycktes alltså ha drömt samma dröm, eller åtminstone varsin dröm där vi samtalat med varandra. Vad det där viktiga samtalet egentligen handlade om fick vi aldrig veta.
När vi senare tog farväl av Gino upptäckte jag att han hade målat en av sina tånaglar blå.
´Tycker du inte att den passar mina blå ögon?` sa han och blinkade skämtsamt.
Vi skrattade, kramade om varandra och sa hejdå till varandra. Sedan fortsatte Jaffer och jag vår vandring, med frid i hjärtat.
Jag tänkte på kvinnan som stannat sin bil dagen innan. På vårt spontana beslut att ändra vägen. På klostret, mötet med Gino och de märkliga drömmarna.
Hade allt detta hänt om vi bara fortsatt mot Vila do Conde som planerat? Naturligtvis inte. Något annat hade förstås hänt, men detta minne hade jag ändå aldrig velat vara utan.
Ännu en gång hade Caminon påmint mig om något jag egentligen redan visste:
Man behöver inte alltid veta vart varje steg ska leda. Ibland räcker det att vara nyfiken nog att ta det.
