Vägen är som livet

Sådärja. Nu har jag precis bytt väder och vyer från 30 grader till 15 och spanska eucalyptysskogar mot Österlens bokskogar, åkrar, stränder och kullar.
Som vanligt kommer det att ta ett tag för mig att smälta alla intryck. Alla möten och skratt, återseenden och nya bekantskaper, djupa samtal och funderingar. Och att hålla kvar den där känslan att få vara i stunden. Vetskapen från vandringen om jag bara ska ta mig till en plats att äta och sova och att allt jag behöver finns i min ryggsäck.

Ja. Precis så enkelt är det. Och det är en underbar känsla. Något att försöka fånga när man av gammal vana går in i stunder av prestation, press och stress.
Jag minns min första pilgrimsvandring då ”själen hann ikapp”. Det var en befrielse att känna hur jag kunde landa i mig själv på ett vis som jag inte känt på länge. En nära på bortglömd känsla som ändå kändes så välbekant när den infann sig. Att vara här och nu och att inte kunna göra någonting annat än just det.

För mig personligen har det blivit oerhört viktigt att – precis som under vandringen – inte längre göra allt på en gång. Att stänga av mobilen för samtal under de stunder då jag behöver fokusera på en sak i taget. Att lyssna på de sinnen som vill tala till mig; en doft, en känsla, ett synintryck, ugglan som hoar i gryningen. Livet är så rikt och ovist vore att njuta av allt detta överflöd.

Det finns stunder då vi möter på hinder på vägen som måste forceras eller kringgås och då behöver vi ha kraften för att se hur vi ska göra. Vi behöver modet och orken att gå vidare, förmågan att ändå se allt runtomkring som fortfarande är vackert, inbjudande och omfamnande. Ofta glömmer vi att ett hinder endast är en detalj i en större helhet. Vägarna vidare är många och intressanta, rentav vackra och njutbara.

Under stunder av svett, skoskav och trytande ork har jag påmints om hur vandringen är precis som livet. Ibland kan det svåra vara den överskuggande känslan, men när jag höjer blicken en smula och ser mig omkring så finns där så mycket annat värt att betrakta. Så mycket vackert kvar att se och känna. Och plötsligt känns mina hinder och tillkortakommanden enklare att hantera.

Ja, livet är precis som caminon. Behöver jag gå en spansk pilgrimsled för att uppleva detta? Naturligtvis inte. Men för mig var det just där som jag återfann denna vetskap. Och därför älskar jag att återkomma.