Varför

Under alla dessa år sedan jag gick första gången stöter jag på en och annan person som höjer på ögonbrynen och frågar;
”Men varför vill man göra en sådan sak? Är det inte bara jobbigt?”
Det har jag tagit mig flera funderare över. Särskilt sedan det blev så att jag liksom aldrig riktigt kunnat sluta gå. För nog kan det vara jobbigt minsann. Men ändå.
Redan innan jag gick den allra första gången så visst jag att ”det här kommer antingen att sluta med att jag aldrig någonsin mer vill gå eller att jag bara vill fortsätta!”
Rätt.
Jag vill bara fortsätta.

På vandring möter man så mycket; den vackra naturen, intressanta platser och människor och framförallt får jag möjlighet att möta mig själv på ett sätt som sällan blir möjligt hemmavid med alla distraktionsmoment som finns där.
På mina vandring hinner jag ta hand om mina egna tankar och känslor.
Jag fångar upp sådant som inte alltid har en möjlig plats att komma till tals i vardagen.
Min kropp, min själ, min hjärna – alla talar de olika språk men vill ändå att jag ska sätta ihop informationen till en helhet.
Denna helhet ser jag bättre när jag går.

Varje vandring jag gör blir olika, det är en del av charmen.
Den visar mig var jag är i livet för stunden och ger mig insikter för att gå vidare.
På den första långvandringen flöt gamla sårade minnen upp som uppenbarligen behövde ytterligare en genomgång innan jag kunde släppa dem.
Nästa vandring var mer fysisk och bestämd.
Dock har alla mina vandringar berört, plockat upp väsentligheter till ytan och fått mig att komma in i ett själslugn som jag så väl behöver.
För hur kan jag annat än att släppa vardagsstress och eventuella bekymmer när jag befinner mig långt hemifrån med minimal kontakt med det som finns därhemma?
För mig är det ett måste att stänga av den delen för att riktigt dra fördel av vandringen.

Jag har gjort fem långvandringar för min egen skull och sju veckovandringar som gruppledare. Och trots att de sistnämnda vandringarna har haft fokus på att andra ska må bra så har samtliga upplevelser gett mig så många positiva erfarenheter att jag inte vill avstå från någotdera.
Nya möten, nya platser, andra utmaningar än tidigare.
Och hela tiden kommer jag tillbaka till det faktum att vandring är som livet.
Man går ständigt framåt.
Man reflekterar.
Man tar nya val och vägar.
Ibland är man trött och sliten, andra gånger full av energi och nyfikenhet.
Ständigt nya intryck som berör.
Men ingenting händer om man står helt still. Likaså händer inget så länge man endast andas. För att leva måste man vara delaktig.
Den spanske poeten Antonio Machado skrev en gång; ”Vandrare, vägen finns inte – vägen blir till när man vandrar”
Och precis så skulle man kunna säga även om livet. För livet är inte något givet, det är först när man lever det som det sker.

A wanderer I am right now
My feet are kissing the ground
The urge to walk was strong somehow
My soul feels free, not bound

In pain indeed I kiss the ground
My feet are sore and humble
With natures greatness all around
In My own pace I seize to stumble

Through agony and loneliness
My eyesight’s getting wider
When all I see is emptiness
It starts to feel much lighter

The call within that cried so loud
”Let  me catch up on Thee”
And here I am, I stand so proud
I feel Myself in Me

© Shaeen Svanede

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close