För ganska exakt 11 år sedan började min planering för min allra första pilgrimsvandring.
Ja, man kan säga att jag var galen. Det tycker jag nog själv i alla fall. För man kan väl lugnt säga att efter att delvis ha suttit i rullstol i ett år på grund av en fot som blev mer och mer omöjlig att gå på så kan det nog ses som något udda att börja planera en 80-mila vandring. Jodåsåatte…
Eller så var det just därför!
Jag menar, här hade jag blivit mer och mer hand(fot?)ikappad och nu började jag få hopp om att kunna gå igen på allvar. Då kanske det egentligen ter sig helt naturligt att vilja pröva.
Kanske hade det varit mera lagom att ta någon mil i veckan istället för att ge sig på ett så stort projekt, men varför inte sikta mot stjärnorna med en gång?
Think Big.
Jo, så tänkte nog jag.
På den vägen var det. För första gången i mitt liv tänkte jag väldigt långt framåt. Normalt sett skulle allt jag ville göra helst hända ”igår”, men just då tänkte jag faktiskt ungefär 2 år framåt.
”År 2010 ska jag gå till Santiago de Compostela”
Det var den tidslimiten jag realistiskt satt för att hinna träna upp mig lite och få ihop pengar till de allra nödvändigaste tillbehören, resan, maten och uppehället under de 6 veckor jag beräknade att det kunde ta.
Just så började min livsvandring.
Och redan då tänkte jag att jag antingen skulle vilja fortsätta gå gång efter annan eller för alltid ställa vandrarkängorna på hyllan efter denna prövning.
Det blev det förstnämnda.
Foto Shaeen Svanede
Några tog mig på allvar på direkten när jag berättade om min dröm, andra trodde mig inte förrän jag bokat flygbiljetterna. Själv var jag helt övertygad. Jag tänkte inte backa.
Och även om jag tyckte att vandringen tidvis var smärtsam, svettig och jobbig så njöt jag ändå av den tilltagande känslan av tillfredställelse över att jag faktiskt KLARADE detta.
Min tanke med vandringen var i huvudsak två saker; Jag ville ta reda på om jag var fysiskt kapabel att klara av denna utmaning, men även ifall jag skulle klara av det rent mentalt.
Bonusen under själva resans gång var alla fantastiska möten, hjärta mot hjärta.
Det uppstår något mycket speciellt när man delar sina tankar och funderingar med andra som har sina olika skäl till att utmana sig själv på detta viset.
Dessutom vet vi alla att vi kanske sannolikt aldrig mer kommer att mötas, vilket uppenbart – och förvånande för mig! – faktiskt gör att folk vågar öppna sig ännu mer för varandra.
Min son har backpackat i Asien och vittnar om samma fenomen. Man verkar komma varandra lättare in på livet när man lämnar sin invanda miljö med alla sina förutsättningar, begränsningar och sociala regler.
Det är inte längre status och strama regler som styr när alla går med sin svettiga ryggsäck på vägen fram mot mat och sovplats. Vi bär alla våra bördor. Sådant är en gång livet.
Caminon är som livet. Den tar oss oundvikligt vidare och vi kan ta till oss det viktigaste och värdefullaste och släppa tyngden av det oönskade.
Det är tidvis tungt och jobbigt, men kan även vara fantastiskt lärorikt och uppfyllande.
Ibland vill man ge upp när känslorna blir översvallande men man kan även finna oanade krafter för att gå vidare.
Så förunderligt likt livet är caminon.
Foto Shaeen Svanede
Denna insikt har gjort att jag ständigt längtar tillbaka. Inte bara till de spanska vägarna som leder till Sankt Jakobs stad, men till mötet med mig själv när jag går där mil efter mil och känner och tänker.
Men trots allt är det något mycket speciellt som lockar i detta land med sin gamla historia som korsar min egen och som gett mig så många fantastiska minnen och viktiga erfarenheter.
Så även om jag ibland har tänkt att ”Hualigen, nu är det svettigt och jobbigt. Varför gör jag egentligen detta?” så dröjer det inte länge förrän själen vill tillbaka.
El camino. Vägen. Livet.
Bjud upp mig än en gång innan jag går vidare.
Pilgrimen 