Tankar om livets vandring, våra möten och de avtryck vi lämnar i världen.
Det är märkligt hur mycket som kan förändras på bara ett par veckor.
När jag stod på flygplatsen i Porto och väntade på att resa hem efter ännu en pilgrimsvandring, var jag naturligtvis fortfarande samma människa som när jag påbörjade min resa.
Mina minnen, min personlighet och mina erfarenheter fanns kvar.
Ändå var någonting annorlunda.
Alla dessa timmar på vandringsleden hade blivit en del av mig, en del av den ständigt pågående processen att bli den jag är.
Varje erfarenhet tillför oss någonting.
Somliga förändringar är knappt märkbara medan andra kan förändra riktningen på hela vårt liv.
Ibland välkomnar vi dem, ibland gör vi motstånd och emellanåt upptäcker vi inte ens att vi har förändrats förrän långt senare.
Men förändringen pågår ständigt.
Inte bara inom oss själva, utan också genom den påverkan vi har på människorna omkring oss.
Jag började fundera över vinden.
En vindpust som uppstår någonstans i världen kan påverka havets rörelser och bidra till vågor som färdas långt bortom den plats där vinden en gång började blåsa.
Kanske fungerar våra ord, känslor och handlingar på ett liknande sätt.
Någonting jag säger till en människa kan påverka hennes sätt att tänka eller handla.
Hon påverkar i sin tur någon annan och så fortsätter det i all oändlighet.
Kanske sprider sig verkningarna långt efter att jag själv har glömt vårt samtal.
Kanske berör något jag en gång sagt eller gjort en människa någonstans i världen som inte ens vet att jag existerar.
Jag tycker att det är en svindlande tanke.
Och samtidigt ganska ödmjukande.
Den får mig också att fundera över det ansvar vi faktiskt bär.
Om mina handlingar kan påverka andra människor, borde jag då inte försöka se till att denna påverkan blir så positiv som möjligt?
Det betyder naturligtvis inte att jag alltid lyckas.
Jag är människa. Jag begår misstag, blir otålig och säger ibland saker som jag senare ångrar.
Ibland upptäcker jag att mina handlingar fått konsekvenser som jag aldrig avsåg.
Men jag kan försöka vara medveten om hur jag påverkar världen omkring mig.
Jag kan försöka vara vänlig, lyssna, förstå och visa medkänsla när tillfälle ges.
Jag kan åtminstone försöka lämna saker och ting lite bättre än jag fann dem.
Kanske är det egentligen allt någon av oss kan göra.
Jag kom att tänka på de berömda orden Neil Armstrong sa när han satte fötterna på månen om ett litet steg för en människa och ett jättesprång för mänskligheten.
Och jag log för mig själv.
Hur många steg hade jag egentligen tagit under dessa två veckor?
Tusentals och åter tusentals.
Varje steg hade fört mig lite längre fram på vägen, varje steg hade varit en del av min resa.
Och kanske hade vart och ett av dem också påverkat någonting utanför mig själv.
Människorna jag mötte.
Samtalen vi delade.
Leendena mellan främlingar.
Stunder av irritation, förlåtelse, skratt och förståelse.
Alltsammans har blivit en del av världen.
Vi lämnade ständigt avtryck hos varandra.
Och kanske kommer några av dessa små avtryck leva vidare långt efter att själva vandringen var över.
Medan jag gick mot gaten tänkte jag på titeln till boken jag höll på att skriva: When My Feet Are Kissing the Ground.
För det var precis vad vandringen betydde för mig.
En förbindelse. Med jorden, med mig själv, med människorna vars liv för en stund berörde mitt och med den stora, gåtfulla helhet som jag upplever att vi alla är en del av.
Varje steg är en möjlighet att påminna mig om den samhörigheten.
Varje fotavtryck ett tecken på att jag har passerat just där.
Och oavsett vart livet skulle föra mig härnäst ville jag fortsätta vara medveten om vilka spår jag lämnade efter mig.
Så jag gav mig själv ett löfte.
Så länge mina fötter fortsätter att kyssa marken ska jag försöka lämna så varsamma och kärleksfulla fotspår efter mig på denna jord som jag bara kan.
För deras avtryck kan nå mycket längre än jag någonsin kommer att få veta.
