Om drömmar, begränsningar och modet att gå sin egen stig.

Jag satt på flygplatsen i Bryssel med ryggsäcken vid mina fötter och flera timmars väntan framför mig. Jag var trött, men också lycklig. Jag var på väg mot ännu en pilgrimsvandring.

Medan människorna omkring mig skyndade mellan butiker och avgångsgater vandrade tankarna tillbaka till min allra första Camino Francés 2010. Den vandringen hade förändrat något inom mig för alltid.

Under sex veckor hade jag levt med allt jag behövde i en enda ryggsäck. Tillvaron hade plötsligt blivit så förunderligt enkel. Var ska jag äta? Var ska jag sova? Vilken väg ska jag gå? Det var egentligen inte så mycket mer jag behövde bekymra mig över.

När jag kom hem började jag göra mig av med saker. Jag insåg hur mycket jag hade samlat på mig och hur lite av det jag faktiskt behövde. Men den största förändringen handlade inte om ägodelar. Den handlade om frihet.

När drömmarna känns omöjliga

Några år tidigare hade jag börjat skriva en Drömbok. Där samlade jag bilder och ord om sådant jag längtade efter att få uppleva. En av drömmarna var att vandra Camino Francés, nästan 80 mil genom norra Spanien.

Det fanns bara ett problem. Eller egentligen flera. Efter en trafikolycka levde jag med långvarig smärta och stora fysiska begränsningar. Dessutom var min ekonomi långt ifrån lysande. Hur skulle jag kunna vandra hundratals kilometer när vanliga vardagssysslor ibland gjorde mig fullständigt utmattad?

Jag hade ingen aning. Men jag skrev ändå ner min dröm.

Och så småningom började jag ta små steg för att förverkliga den. Jag samlade information, räknade på kostnader och började planera. Till slut stod jag där på pilgrimsvägen.

Jag gick inte varje kilometer. Ibland sade kroppen helt enkelt ifrån och jag fick ta bussen. Till en början skämdes jag över det. Men så började jag fundera. Var värdet av min pilgrimsvandring verkligen beroende av att jag gick varenda kilometer?

Naturligtvis inte. Jag hade ändå gett mig ut. Jag hade mött mina rädslor, mina begränsningar och mig själv. Jag hade upplevt sådant jag aldrig hade fått uppleva om jag stannat hemma därför att jag inte kunde göra allting precis som jag först hade tänkt mig.

Att våga välja en annan stig

Jag tror att vi människor ibland är så upptagna av föreställningen om hur livet ska vara att vi missar alla andra möjligheter. Vi tänker att vi måste vara tillräckligt starka, ha tillräckligt med pengar, tillräckligt med tid eller de rätta förutsättningarna innan vi vågar börja. Och ibland låter vi andras förväntningar bestämma vad vi tror är möjligt.

Men tänk om vi inte måste ha hela vägen utstakad från början? Tänk om det räcker att ta det första steget och sedan vara beredda att anpassa riktningen efter vad livet visar oss?

Camino lärde mig att det inte alltid är den rakaste eller mest krävande vägen som är den rätta. Ibland behöver vi vila. Ibland behöver vi be om hjälp. Ibland behöver vi helt enkelt välja en annan stig eller gå runt ett hinder. Och det betyder inte att vi har misslyckats.

Kanske är det rentav då vi börjar förstå vad vår egen vandring egentligen handlar om.

Där på flygplatsen i Bryssel satt jag med min ryggsäck och log för mig själv. Ännu en dröm höll på att bli verklighet. Och jag tänkte att livet faktiskt påminner väldigt mycket om en pilgrimsvandring.

Vi behöver inte alltid veta hur vi ska nå vårt mål. Men vi behöver våga börja gå och vara öppen för olika möjligheter.

För det finns alltid en annan väg, ännu inte vald.

The Road Not Taken

by Robert Frost (1874–1963)

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.